På eftermiddagen var jag på Konstfrämjandet (tillsammans med Alf Lindblad och Katarina Strömblad från Kultur- och medborgarförvaltningen) och träffade både lokalt aktiva och deras förbundsordförande, Eva Arvidsson. Det var ett bra möte och framförallt var det ett intressant projekt som Konstfrämjandet berättade om.

I stockholmsområdet har de under året spridit konst drivit projektet SKiSS (läs mer på www.skiss.se) som handlar om att med hjälp av bildkonst och konstnärers kompetens utveckla arbetsmiljön. Projektet utvärderas och kommer förmodligen att fortsätta i Stockholms-trakten under 2006. Under 2007 är dock frågan om Örebro och Örebro län är intresserade av att fortsätta projektet. Vi var överens om att fortsätta diskussionen och se om vi kan få fler kommuner (och landstinget) intresserade. Förhoppningsvis går det vägen – och förhoppningsvis kan vi hitta bra ingångar både i den kommunala verksamheten och i övriga delar av arbetslivet.

En större utmaning är dock att se till så att kultur blir en naturlig del av all offentlig verksamhet. Vi vet att musik är bra för hälsan (exempelvis att tillfrisknandet går fortare efter en operation om man lyssnar på musik). I SKiSS-projektet lät man en konstnär leda diskussioner om konst med de äldre på ett äldreboende och resultatet var att dessa äldre mådde bättre än de äldre på samma äldreboende som istället för att diskutera konsten pratade om frimärken eller annat som kom spontant i samtalet. Visst kan projekt vara bra för att få fart på kulturen i arbetslivet och i exempelvis kommunens verksamhet – men det riktigt stora resultatet kommer den dag då personalen på skolor, dagis och äldreboenden som en del i verksamhetsutvecklingen använder kultur som en naturlig del i arbetet.

Började på fredagkvällen i Hjalmar Bergman teatern och fick se en helt otrolig dansföreställning av Kompani Raande-Vo. Det var mitt livs första dansföreställning och, som jag sa till Lena Josefsson (ledare och koreograf för Raande-Vo), jag lär ju bli besviken på nästa dansföreställning jag ser: Raande-Vo är helt enkelt helt otroliga. Än en gång gladde jag mig åt att vi från och med nästa år satsar 700 000 kronor per år för att danskompaniet ska kunna etablera sin verksamhet i Vivalla. Det handlar om en danstrupp av yttersta världsklass som vi – förhoppningsvis – kommer att kunna se repetera i Vivalla nästa år. Nu återstår att se till att statens kulturråd och att landstinget också bidrar med pengar. Annars kan hela projektet falla.
Efter dansföreställningen på fredagskvällen gick jag till Konserthuset där jag fick följa alla framträdanden på Stora scenen. Jag fick äran att presentera såväl Svenska Kammarorkestern, gruppen Coy och båda årets Talangen-vinnare. Dessutom dansare och musiker från Kulturskolan och från estetprogrammet på Risbergska. Hela kvällen var det fullt i hela Konserthuset och Örebros kulturliv visade verkligen upp både bredd och spets (visst hade det varit kul med User och Millencolin också… de senare avslutade just sin Europa-turné med två spelningar i Tyskland och en i Göteborg i helgen).
På lördagen var det Slottet som gällde där Bokmässan pågick. Jag hade glädjen att få dela ut hederspriset till Hjalmar Bergmans minne till Monica Wahlgren som startade och etablerade Bokmässan på Örebro slott. En fantastisk entreprenör med ett till synes outsinligt engagemang. Till min stora glädje lyckades vi verkligen överraska henne – hon blev faktiskt riktigt rörd över att få detta pris: kanske det finaste kulturpriset man kan få i Örebro.
I övrigt hann jag läsa alldeles för lite i Nick Hornbys ”Fallhöjd” men jag och Karin lyckades i alla fall se två riktigt bra filmer under helgen: Älskade hundar (rätt rå och realistisk – och mycket bra) och en både vacker och gripande kinesisk film om en ung man som återvänder till sin hemby tio år efter att han gav sig iväg till universitetet (helt utan flygande krigare… men dessvärre även utan en titel i min hjärna just nu…).

Under Kommunfullmäktiges diskussion om budgeten, under rubriken om Programnämnd Tillväxt och utveckling fick jag ordet och pratade om kulturpolitiken i Örebro. Ungefär så här sa jag:
”Njutbar.” är rubriken i Örebros marknadsföringsfolder, ”Örebro, där vägar och människor möts”. Texten lyder: ”Själen måste också få näring. Någon gång måste man tillåta sig att fly bort för en stund. Låta sig uppfyllas av de sköna konster som skapats av andra. Så sjunk ner i en mjuk fåtölj och låt ljuvliga toner skölja över dig. Uppslukas av konst eller engagerade teaterföreställningar. Botanisera i kulturutbudet.”

En trevlig beskrivning av kulturens roll. Tråkigt att det uppslaget bara handlar om Svenska Kammarorkestern, Länsteatern och Örebro läns museum… På sidan innan tas dock annat upp: Millencolin (sannolikt Örebros största musikexport någonsin), olika musikkonserter, Hjalmar-revyer, fotboll och annat. Detta uppslag har rubriken ”underhållande”.

Detta är ett, av flera, exempel som visar att det i alltför stor utsträckning är traditionerna som styr vilken kultur vi pratar om, vilken vi ”ser” och vilken vi uppmuntrar. Men steg för steg har vi ändrat traditionerna:
– Vi har bytt perspektiv från att mest prata om vuxnas kultur till att lägga tyngden på barn och ungdomars kultur, eftersom de vuxna kan betala för sin kulturkonsumtion och för att kultur för barn och unga är en viktig del i fostran och bildning av kommande generationer.
– Vi har bytt perspektiv från ”så har vi alltid gjort” till ”vi vill pröva något nytt!”.
– Vi har bytt perspektiv från ”vi brukar få pengar” till att fråga ”vad vill ni utveckla? Och hur når ni nya grupper?”

Vi har mycket kvar att göra, men steg för steg har vi bytt perspektiv och ändrat inriktning. Vi har gjort mycket:
– Vi införde Ung Peng, som gör det möjligt för unga örebroare att snabbt och enkelt få små bidrag till arrangemang och annat de vill genomföra. Vi har redan ökat summan och vi kommer att anslå mer pengar för 2006 än vi gjorde när vi införde bidraget. Detta bidrag har redan möjliggjort till otroligt mycket spännande och intressanta arrangemang.
– Nästa år skapar vi, efter många och långa diskussioner, ett ”ungdomens hus” som kan bli en mötesplats för nöjen och kultur, för både unga och äldre. Där kommer vi att skapa fler scener för konserter och liknande och där kommer olika verksamheter att kunna samlas och bidra till ömsesidig utveckling.
– Mer kultur i skolan, på fritidsgårdarna och i de största stadsdelarna. Kultur är inte bara något som man tar del av i en skön fåtölj – det är en del av vardagen och ett viktigt redskap för ökad rättvisa, ökad delaktighet och för att exempelvis åstadkomma en bättre skola.

Vi har mycket att göra – och vi har gjort mycket. Steg för steg har vi förändrat inriktningen för kulturpolitiken i Örebro – i linje med det kulturpolitiska programmet som Kommunfullmäktige har antagit. Vi tar små och stora steg för att stödja, uppmuntra och uppmärksamma unga kulturutövare. Många av dessa förslag finns i majoritetens förslag till budget: bifall till Kommunstyrelsens förslag.

På NAs kultur och nöjessidor förs sedan en tid tillbaka en intensiv debatt om kulturen i Örebro. Det började med en ”det var bättre förr”-artikel som pekade på att forna tiders politiker minsann tog kulturen på allvar – till skillnad från oss kulturhatare som styr nu (jo, jag vet att jag överdriver lite – jag ska svara i NA på ett lite mer seriöst sett framöver).

Förra veckan skrev moderaten Daniel Granqvist och påstod att ”riktig kultur” var den verksamhet som bär sig ekonomiskt. Hans inlägg var en salig blandning av kulturkonservatism (=”det som överlevt tidens gång är riktig kultur, modern kultur är trams”) och nyliberalism (”om ingen köper är det inte bra”). Hans inlägg var något av det mest bisarra jag läst på länge, men eftersom Lennart Bondesson (kd) skrev ett svar på det härom dagen så ägnar jag inte mer tid åt det.

Idag skriver Lars-Eric Gustafsson, folkpartistisk ersättare i Kultur- och medborgarnämnden och även han angriper Daniel Granqvists påståenden. Och även om Lars-Eric i artikeln på ett utmärkt sätt förklarar och frågar Granqvist hur han får ihop sin argumentation så kan jag inte låta bli att haka upp mig på att någon ur Kultur- och medborgarnämnden (visserligen ersättare, men ändå) kan så lite om vad vi använder skattepengarna till.

Lars-Eric skriver: ”Om Martin Mutter kan fungera som en viktig kulturresurs för medborgarna i Örebro, skulle de mycket väl kunna vara bidragsmottagare. Rent principiellt är det inget konstigt med det.”

Nej, det är det ju inte. Särskilt inte som att vi redan idag ger närmare en miljon per år för att Martin Mutter ska spela bra teater för barn och ungdomar i Örebro… Visserligen omsätter Kultur- och medborgarnämnden cirka 137 miljoner, men bidraget till Martin Mutter är ändå en hel del pengar…

Idag på förmiddagen var teater Martin Mutter på besök hos oss i presidiet i Kultur- och medborgarnämnden (jag, Marie Wirde (v), Anders Hagström (kd), och förvaltningschefen Alf Lindblad). Vi diskuterade deras verksamhet, särskilt den del som är riktad till barn och ungdomar (kommunen ger bidrag med det huvudsakliga syftet att de ska spela i skolorna). Martin Mutter är Örebros stora, etablerade fria teatergrupp 0ch som sådan är de otroligt viktiga – de hittar nya vägar och inspirerar både andra kulturutövare som andra delar av samhället. Skälet till att de får ett anslag från kommunen är dock att de spelar för barn och ungdomar – deras andra verksamhet drar de in pengar på på annat sätt (och vi tycker att det är rimligt att vuxna huvudsakligen betalar själva för att ta del av kultur och nöjen).

Vi hade en bra (men alltför kort) diskussion som utmynnade i att vi ska föra diskussionen vidare i kommunen, i synnerhet med Skolnämnderna (som ansvarar för förskola och grundskola) för att se om vi kan hitta en lösning på hur anslaget till Martin Mutter ska nå så många barn och unga som möjligt i Örebro. Teatern tog på sig att fundera vidare och punkta ner sina erfarenheter från arbetet utifrån två huvudsakliga punkter:
1/ Hur kan teatern (och kulturen) bli en mer naturlig del i skolans verksamhet – och inte bara bli gästspel och tillfällig underhållning (just att föra in diskussioner och viktiga frågeställningar i sina föreställningar är Martin Mutter duktiga på – så vi vet att det går!).
2/ Hur kan de bidra till att fler barn och unga i de stora stadsdelarna i Örebro (Vivalla, Baronbackarna, Varberga, Markbacken, Brickebacken och Oxhagen) tar del av mer kultur och gör teatern till något man vill återkomma till ofta?

Ungefär så diskuterade vi. Och diskussionen fortsätter. Över lunch träffade jag de ansvariga från Hela Människan som driver Café Deed i Folkets Hus. Det var också en bra diskussion om hur kommunen kan bidra till deras verksamhet – och hur deras verksamhet kan bidra ännu mer till ett framtida ”aktivitetshus” (eller ”ungdomens hus”) i Folkets Hus. Om detta återkommer jag dock.

Idag presenterade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet sitt alternativ till budget för Örebro kommun år 2006. Mycket i budgetförslaget är bra men allra mest positivt är det att det innehåller en miljon kronor till ett ”undomens hus”. Med andra ord finns nu förutsättningar att förverkliga de idéer som funnits länge och som diskuterats flitigt sedan i våras: att göra Folkets Hus till en levande mötesplats för kultur och nöje. Här kan du läsa mer om det arbete som pågått

Redan imorgon ska jag diskutera det praktiska med Marie Wirde (v), vice ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, som också drivit denna fråga. Diskussionerna om hur man skulle kunna utveckla verksamheten i Folkets Hus har varit jättestimulerande men längst in i hjärnan har det givetvis gnagt ett litet orosmoln: ”tänk om det faller på ekonomin”. Att göra Folkets Hus till ett riktigt levande centrum för kultur och nöje kräver givetvis mycket mer än ”bara” en formulering i en budgetskrivelse, men vi har kommit mycket mycket närmare nu. Nu går vi vidare och diskuterar hur det hela ska gå till – på riktigt. Exempelvis bör det så fort som möjligt bildas en förening som kan driva verksamheten i huset. Vill du vara med får du gärna maila mig (se mailadress i övre högra hörnet)!

I övrigt om budgeten: Mycket är bra. Det är en budget i balans och den visar att de tunga åren med hårda besparingar har gett resultat: vi har fått ordning på ekonomin och har råd att göra viktiga satsningar för att bygga ett Örebro för alla. Mindre bra är att vi socialdemokrater tvingats kompromissa när det gäller avgifterna i Kulturskolan (ska halveras) och i kollektivtrafiken (gratis efter klockan 19). På vilket sätt blir verksamheten bättre för att vi får mindre pengar till den?

Här kan du läsa budgetskrivelsen. Här kan du se sifferdokumentet.

Just hemkommen från en lysande Millencolin-konsert på ett utsålt Conventum konstaterar jag – än en gång – att vi lär ha svårt att hitta några bättre ambassadörer för Örebro än dessa glada världstjärnor. Förmodligen blir det extra mycket snack om Tybble och Markbacken så här på hemmaplan (jag utgår från att de inte kör samma variant på mellansnacket när turnén fortsätter i Skottland om några veckor…). Men ändå. Örebros stadsvapen finns där, staden finns närvarande i var och varannan text liksom stoltheten över hemstaden.

Och eftersom jag inte är särskilt bra som konsertrecensent så nöjer jag mig med att konstatera att de ikväll hade publiken i sin hand från första ackorden i ”Kemp”, snabbt följd av ”Fox” (visst var det väl så? inser att hjärnan inte har hållit någon vidare ordning på låtlistan – om någon som läser detta mot förmodan noterat låtlistan får ni gärna maila eller skriva här!).

Men två andra saker tänkte jag på när jag gick hem:
1. Borde vi inte lyfta fram och hylla Millencolin mer i Örebro? Har de blivit bjudna på mottagning på slottet eller i Rådhuset? Kommer vi ihåg att lyfta fram dem i marknadsföringen av staden? Jag tror inte det – och fick därför en idé. Varför inte instifta ett hederspris, ”Millencolins musik-stipendium”, som ges till en grupp eller artist som genom sin musik marknadsför Örebro! Självklart skulle en omröstning bland örebroare avgöra vem som får priset och därmed skulle det knappt behöva handla om några pengar alls – hedern skulle vara det viktigaste…!
2. Conventum är ett viktigt tillskott till Örebros musikscen. Aldrig tidigare har jag varit mer stolt över Conventum och att vi beslutade att genomföra det projektet. Jag skulle gissa att 90 procent av dem som var på Millencolin-konserten ikväll aldrig varit där tidigare och jag är helt säker på att de var nöjda. Det är en fantastisk anläggning och det var underbart att se att den fungerar så bra som konsertlokal även för en stående (huvudsakligen) ung publik.

Tillägg, måndag: NAs recensent Anders Jakobson var lika impad som jag (både av Millencolin och av Conventum) och han hade noterat låtlistan. Så jag citerar hans ordning: Kemp, Fox, Mouse or man, Farewell my hell, Botanic mistress, Cash or clash, Fingers crossed, Duckpond, Ray, The Ballad, Bullion, Penguins and polarbears, Black eye, Lozin’ must, Shut you out, Olympic, Puzzle, No cigar, Mr Clean, Mooseman’s jukebox, Leona, Pepper

Idag ordnar vi ett möte om hur vi kan skapa bättre förutsättningar för ung kultur i Örebro. Jag och Lena Beime skrev idag en debattartikel om detta i Nerikes Allehanda. Kommentera gärna artikeln eller diskutera frågan här. Artikeln kan du läsa här

Kommentar efter mötet: otroligt vad mycket kloka idéer det kom fram! Det sprudlade av engagemang och flera spännande idéer föddes under eftermiddagen. Flera av dem är dessutom relativt enkla att genomföra. Jag återkommer om detta!

Idag på förmiddagen berättade Marie Wirde, vänsterpartist och vice ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, i Radio Örebro om att hennes parti vill göra Folkets Hus till ett ”ungdomens hus”. Det var kul att höra – det ökar ju bara förutsättningarna för att vi ska kunna göra något verkligt bra i huset framöver. Jag tycker i och för sig att det blir för begränsat att prata om ”ungdomens hus” – snarare ett centrum för kultur och nöje för alla åldrar i Örebro. Jag har varit inblandad i arbetet med att hitta formerna för Folkets Hus i framtiden och hur huset kan lösa en del av de problem vi har med brist på scener i Örebro och annat. Läs mer om det arbete som skedde i våras här.